Tiden i de uråldriga träden

Tiden i de uråldriga träden

 

På ön med de uråldriga träden

kom vårdagen sakta till världen

i solens överflöd

i bokarna skapade den ett nytt bladverk

kring livets grågröna bark,

med streck och oräkneliga prickar

ristade den in groteska skapelser,

tysta utmattade ansikten

fårade av vinden

rentvättade av regnet.

 

Då påmindes jag om en tid

som ej försvinner

de liknar mänskliga ansikten.

 

Hur många gånger

har stormen ryckt in i skogen

och stormvindarna piskat

de uråldriga månghövdade ekarna,

gjort bokarna andlösa,

ryckt upp de svaga, brutit av grenar?

 

Någonting i skogen har bestått,

böjt sig ned, jämrat sig,

levt, dött

 

Då påmindes jag om

en tid som ej försvinner

att så är det i vår tid.

 

 

© 2016 Barbara Kobos Kaminska All Rights Reserved